Att döma och bedöma gör dig olycklig

Jag skriver nu ett ganska annorlunda inlägg, som inte har med hästens fysik, anatomi eller rehabilitering att göra. Mitt mål är ju att ge hästarna ett bättre liv, ur alla perspektiv. Med den grundtanken kommer även emotionella och psykiska perspektiv att vara mycket aktuella. Detta inlägg handlar främst om hur våra tankar färgar vår upplevda verklighet och hur det i sin tur kan påverka oss som hästutbildare och hästvänner.

Vi människor skiljer oss från djurvärlden, och även då hästarna, med våra tankar. Djur lever mycket mer i nuet än vad vi människor gör. Ett av våra största hinder från att leva i nuet är våra tankar. Vi ska alltid döma, bedöma och värdera allt som händer omkring oss. Vi vill sätta etikett på saker. Vanligen i form av ”bra” och ”dåligt”. Om något oönskat sker under ett ridpass är vi snabba med att döma; ”dåligt ridpass”, ”dålig dag”, ”klantig ryttare”, ”ouppmärksam ryttare” osv. Känner vi att vi lyckats åstadkomma vad vi önskade och kanske mer därtill dömer vi det snabbt till ”fantastiskt”, ”underbar häst”, ”skickligt”, ”bra dag” osv. Hästarna tänker inte på detta sätt. De sätter inte etiketter och omdömen på allt som sker. De lever i nuet och accepterar det för vad det är, varken bra eller dåligt. Kunde vi göra det lite oftare skulle vi med säkerhet vara lyckligare varelser.

Vad är det vi dömer?
Vi dömer både oss själva och vår omgivning konstant. Vi dömer personer baserat på deras beteende, utseende, åsikter, insats och livsstil. Vi bedömer saker som fula och fina, praktiska och eleganta m.m. Vi bedömer situationer som dåliga, tråkiga, trevliga, jobbiga och så vidare. Vi bedömer oss själva i både stort och smått; både som bra och dåliga. Varför gör vi då detta? Det är egentligen en överlevnadsstrategi som tagit över våra tankar, vi gör inte det för att bli lyckliga utan för att överleva, oftast på bekostnad av lycka. Verkligheten är alltid neutral. Det är tankarna som sätter etiketten bra eller dåligt.

Fundera på vad som går runt i ditt huvud när hästen plötsligt beter sig på ett sätt som är totalt oväntat. Kanske beter den sig stressat och kan inte stå stilla. Kanske svarar den inte på din hjälp under ridning utan gör något helt annat eller svarar inte alls fast du försöker gång på gång. Vad händer i ditt huvud då? Alla människor är dömande, mer eller mindre. Det är en del av vad vi gör varje dag. Vad du gör för bedömningar berättar mycket om vad som pågår i ditt undermedvetna.

Vi föds hela
Det sägs att vi föds hela och oförstörda. Under vår uppväxt blir delar av vårt jag dömda som acceptabla och önskade och andra delar som oönskade. Eftersom vi som barn är beroende relationsmässigt gör vi allt för att överleva och bli älskade, därför undertrycker vi de delar som inte anses acceptabla. Istället överdriver vi de som är önskade. Det skapar en splittring hos personen, en delning av det undertryckta (undermedvetna) och det medvetna. Denna självbevarelsedrift är det första skedet i självförnekelse. Ett exempel kan vara ilska. Om ett barn inte tillåts uttrycka ilska under sin uppväxt. Kanske genom att bli tillsagd att gå in på sitt rum eller få annan bestraffning på grund av uttryck av ilska. Detta ger barnet känslor av skam kopplat till känslan ilska. Efter en tid kommer barnet lära sig att undertrycka sin ilska för att bli accepterad. Ilskan försvinner ju inte för det, den undertrycks istället till det undermedvetna. En sådan person kan som vuxen vara helt omedveten om att han/hon bär på någon ilska alls. Detta är djupt men mycket viktigt för att vi ska förstå varför vi tänker som vi gör och därför ha en chans att förändra tankarna. För att bli medveten om vad vi förnekar och undertrycker måste vi känna smärtan av det som saknas. Självförnekelse som orsakas av denna splittring hos personen är grunden till självförakt. Självmedvetenhet kommer inte naturligt till människor som föredrar att alltid undvika smärta.

image

Vi fortsätter på samma bana som vuxna. Vi tenderar att överkompensera för drag som vi har undertryckt eller förnekat. Någon som har undertryckt drag av att vara lat kommer göra allt för att vara flitig och inte tillåta sig någon vila. Eftersom vi vill vara hela i vårt undermedvetna söker vi oss ofta till en partner som får oss att känna oss mer hel. Den externa världen får alltså bli substitut för vad som fattas inom oss. Vi tenderar att attrahera de båda extremfallen; både vår överkompensation (den drivna, ambitiösa och flitiga i detta fall) och den undertryckta ”slackern” (den som lever för dagen och aldrig verkar oroa sig för morgondagen). Vanligast är dock att vi möter vår motsatta spegelbild, partnern reflekterar ofta vad vi har undertryckt. Framgångsfanatikern blir ihop med den apatiske. Detta skapar smärta hos båda eftersom båda är en påminnelse om en förkastad aspekt av sig själv.

Projektion på gott och ont 
Undermedvetet känner vi igen och ser saker i andra som vi undertryckt i oss själva. Detta kallas projektion. När vi känner igen drag hos andra som vi bedömer som positiva, som vi undertryckt i oss själva, blir vi förälskade. Vi ser möjligheten att bli mer hela. Vi vill ha mer av det, vi blir beroende av det, vi glorifierar det och sätter det på piedestal. Här kommer idoldyrkan in som projektion.

När du känner aversion och förakt mot en egenskap hos en annan människa är det tecken på att du undertryckt just den egenskapen hos dig själv, eller potentialen av den egenskapen. Att du dömer någon för att vara lat, eller rik, eller vad som, begränsar ditt eget liv. Att vara lat eller rik kommer alltid ge dig känslor av skam i framtiden. Du kommer aldrig kunna tillåta dig själv vila, du kommer inte kunna tillåta dig själv att bli framgångsrik och tjäna pengar. Du kanske dömer din egen mamma som självisk och har lovat dig själv att aldrig bli en självisk mamma. Istället blir du uppoffrande och perfektionist. Du känner skam, skuld och otillfredsställelse och funderar över varför du aldrig kan bli nöjd.

Detta dömande du gör skapar regler i ditt eget liv som inte får brytas. Dömer du lata människor eller själviska människor finns det stor risk att du slutar med att springa rakt in i den berömda väggen. Dömande är ett tveeggat svärd som sticker åt båda håll. Du måste sluta döma andra för att kunna sluta döma dig själv. Även positivt dömande är begränsande. För med ett positivt bedömande kommer oftast en jämförelse med dig själv, de gånger du då drar det kortaste strået växer självföraktet. En person som ofta dömer allt och alla runt sig är i många fall också en person som är väldigt rädd för att bli bedömd. Men som du förstår nu så handlar vad de tänker om dig inte om dig utan om de själva. Bry dig därför aldrig om vad andra tänker, det är deras undertryckta person, inte du.

Dömande och lycka kan inte samexistera. Att döma är att säga att saker borde vara annorlunda. Du vill alltid förbättra. Det blir en oändlig cykel av att hitta något bättre. Jag upplevde detta med min häst Aguadora. Jag hade utbildat henne i flera år när jag insåg att vi inte kom längre på grund av att hon hade stora fysiologiska problem. Jag blev förstås besviken och ville fixa henne. Vi prövade det ena och det andra och jag fick små framgångar men lika många bakslag, som gjorde mig mer och mer besviken. Till slut kunde jag inte ens titta på henne utan att känna sorgen och besvikelsen för att vi inte kunde fortsätta vår resa som jag hade tänkt. Sedan blev jag klar över vad jag sände ut. Varje gång hon träffade mig kände hon hur besviken jag var, hur hon inte var bra nog, och hur jag ville fixa henne. När jag insåg det förstod jag hur elak och självisk jag hade varit. Hon var inte bra nog för de planer JAG hade för henne. Det var mina förväntningar som värderade henne till en besvikelse. Aguadora själv led inte av sina kroppsliga problem så länge jag inte ställde krav på henne genom träning. Aguadora var perfekt, det var mina förväntningar som inte var så perfekta.

image

Bli medveten om vad du gör för bedömningar dagligen, både på micro- och macronivå. Se det som observationer på vad du har undertryckt i din person, både i det positiva och negativa. Att bedöma en situation som negativ, som till exempel utvecklingen med Aguadora, är att vara i motstånd mot vad som är. Att se händelsen som ett problem. Stanna upp och var istället i situationen. Handla inte reaktivt ur panik. Observera dina tankar. Acceptera, medkänsla och förståelse för dig själv. Fråga dig själv: Vad är det som utvecklas i mig just nu? Vad är det som triggar? Gör inget, sitt med ångesten om du upplever ångest. Var i nuet utan att värdera och döma. Fundera över dina förväntningar som inte uppfylldes. Fundera över hur du kan acceptera verkligheten som den nu är.

Detta tror jag är högst väsentligt i hästträning och hästhantering. Att vi förstår vad som är våra förväntningar. Att vi funderar över om de är rättvisa och realistiska när de faktiskt involverar en annan varelse. Istället för att bedöma den externa världen kan vi observera den interna världen. Observera tankarna och fundera var de kommer ifrån utifrån vad jag har beskrivit ovan. Om vi klarar av att vara i nuet och acceptera verkligheten, precis som den är, besparar vi våra kära hästar mycket orättvisor. När vi analyserar och kritiserar är vi inte i nuet, vi är i sinnet.

 

Var mindful
Varför upplever vi en solnedgång som så fantastisk? Jo, för vi känner oss som ett med världen, vi släpper alla analyser och bedömningar. Du mäter inte solnedgångens värde för dig. Du försöker inte få något av solnedgången. Du är bara där och upplever det. Det får dig att känna glädje och tillfredsställelse. Du kan känna det även i andra situationer. Till exempel med din häst. När jag nu umgås med min Aguadora ser jag till att möta henne helt utan förväntningar. Jag ser henne och läser av vad hon tycker om mina förslag. Jag accepterar de svar jag får och jag har inga förväntningar på vad som ska hända. Vår relation har förändrats totalt och vi uppskattar varandra på en helt annan nivå. Jag har inga förväntningar på hennes dagsform, jag vill bara uppleva att få vara tillsammans. Det ger mig glädje. Det är kanske det som är mindfulness.

imageBilderna i inlägget är på min dotter Kiera och hennes ponny Gilda. De älskar att bara vara och leka tillsammans, helt utan krav och förväntningar. De tillhör mina förebilder.

Aguadora, fotograf Agnes Wadenbäck
Aguadora, fotograf Agnes Wadenbäck

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *